Dagens Nyheter – 13 september 1865, sida 2

En promenad upp i Jakobs kyrktorn. Min kusin hade kommit till stan för att se sig om härstädes några dagar, och jag skulle naturligtvis tjenstgöra som cicerone. Bland andra föremål, som han prompt skulle se, var äfven Iakobs kyrktorn invändigt och isynnerhet utsigten från öfversta altanen. Men det hade sig verkligen icke så lätt att följa den gynnaren öfverallt; ty för det första går den hedersmannen icke som andra menniskor, utan han sätter iväg som vore han jagad af hin håle sjelf, och för det andra är han så obegripligt hastig i alla sina rörelser, att jag mer än en gång undrat på hur karln står ut. Vi begåfvo oss, som sagdt, en eftermiddag till Jakobs kyrka och blefvo från gatan insläppta i den sydvestra tornlika utbyggnaden, hvarpå vi omedelbart befunno oss vid foten af en smal spiraltrappa, som leder upp till vinden öfver kyrkans skepp. Trappstegen äro af träd, och sjelfva trappan så smal att två personer omöjligen kunna gå i bredd. Ett gröfre tåg gör tjenst som ledstång. Min lifliga kusin kilade som en ekorre uppför alla dessa branta trappsteg, medan jag, i tankarna tillbakaflyttad till en af den gamla riddartidens borgar med alla dess hemliga gångar och torn, kom till den slutsats, att det allt för somliga har sina sidor att komma sig upp i verlden. Då jag sålunda sent omsider stånkat mig upp till första afsatsen kunde jag i det der rådande halfdunklet icke upptäcka mera af min hedervärda kusin än ett par sprattlande ben, ty resten af kroppen var redan långt utom en tornglugg. Från ofvannämnda afsats leder en gång till venster in till den mindre läktaren, som, nerifrån kyrkan sedd, syns vara högt upp under taket. Det var i sanning högtidligt att från denna läktare betrakta den herrliga atartaflan och den vackra, folktomma kyrkan, i hvilken en helig tystnad för ögonblicket rådde. Sedan vi återvändt genom den långa gången och åter utkommit i torntrappan, börjades uppstigandet ånyo, då vi efter 34 tillryggalagda trappsteg uppkommo till vinden öfver kyrkans skepp. Liksom en bro öfver de underliggande stora hvalfven ligger här en lång, med bräder belagd och med ledstänger å ömse sidor försedd gång. Sedan vi härifrån ytterligare uppstigit 20 steg, inkommo vi i den del af tornet, hvarest klockorna hänga. I det ögonblick vi ämnade begifva oss in hit, blefvo vi hastigt varskodde af tornväktaren med ett: Nu kommer det! och omedelbart derpå följde en skräll, som för flera minuter gjorde våra arma hörselorganer totalt obrukbara. Denna tortyr måste vi uthärda, ända till de nio klämtslagen efter kl. 4 voro expedierade. Min kusin berättade sedan för mig, att luftens dallring vid detta tillfälle varit så stark att han hoppat upp minst ett qvarter från golfvet. — Den stora klockan, som åstadkom detta döfvande ljud, hänger mellan grofva bjelkar och den ofantliga kläppen sättes i sörelse medelst ett om densamma bundet tåg. Klockan kallas gemenligen Storan? och är den största af de fyra klockor, som sitta här. I anseende till de starka slagskuggor, som solen kestade på henne, kunde jag icke tydligt läsa öfra ringens inskription, men den nedres hade följande lydelse: Jag är genom GQuds nåd, gjuten år 1724 af Mester Johan Andreas Klos och Mest. Erich Nehsman. Dessutom funnos flera inristade figurer, två bröstbilder och en massa namn. Klockan dernäst i storJek kallas Anngången. Den har följande inskription: Tå öfver tusen år sjuhundrade man skref Samt ljugutre dertil jag mitt i majo blef Af hastig ljungeldsblixt försmålt och nederslagen Så att på. veckor mång förkunna sabbatsdagen Jag icke fick. Men nu af åskan min hoprunnen Till förra sysslans drift är åter tjenlig funnen jordbrukare; så fredliga äro de. Man kan