Dagens Nyheter – 12 september 1865, sida 3

Långt före (vi vilja nemligen börja beskrifningen då tidningen har börjat tryckas och fortsätta den tills morgonen derpå då den andra tidiingen skall delas ut) springa pojkar med det ena tusentalet exemplar efter dei andra, uppräknade i böcker eller hopvikta hvar för sig och hopbundtade, ned i posten, der tjenstemännen svettas och pusta för att fördela dem till de särskildta postkontoren, lägga dem i paketer och påsar samt slutligeu i den kolossala postsäcken. Lävgre fram, kl. 6, synes en talrik skara karlar, qvinnor och pojkar komma ut från tryckeriets port, bärande pappersbundtar; det är de som bära omkring tidningen (till prenumeranterna och utdelningsställena 1 staden. Derefter komma de paketer som skola följa med ångbåtarna, och så är allt klart. Då solen går upp och tittar in i tryckeriet ser -den de bleka och af nattarbete utmattade tryckarne och maskinisterna, som nu siå färdiga att bege sig hem för att hvila. Då solen varit uppe några timmar komma tidningens medarbetare och siättare, och kl. 10 äro alla färdiga att börja sitt arbete igen. De trötta arbetarne — en arbetare som är engagerad vid en morgontidning är beständigt trött af den föregående nattens arbete — börja med att rifva upp och ligga af hvad han nyss slutat att sätta. Sedan 1tages det nya manuskriptet som han erhåller från redaktionens byrå, för att börja sättningen på nytt. Sedan arbetet fortgått några timmar gå sättarne att äta middag, icke iör att de äro hungriga, ty de som arbeta för en morgontidning veta ej hvad aptit vill säga, men de gå för att det skall så vara. Klockan 2—13 äro de åter på sin plats och arbeta oatbrutet till klockan 8, då de gå för att äta qvällsvard —ja, det tror man kanhända, men en nattsättare äter icke qvällsvard, han slukar bara manuskript. Tittar han ut på gatan, så ser han skaror af glada arbetare, som nu hafva slutat för dagen, och derigenom känner han änvu mer sin tunga lott, ty kans mödor fortgå oatbrutet en stor del af natten. I stället för en riktig qvällsvard, äter han kanske en smörgås, och har ej begär efter mera. Gaslågorna fladdra och kasta ett mystiskt och dallrande sken öfver deras bleka ansigten. Svårlästa manuskripter plåga deras ögon och en het, illaluktande atmosfer angriper deras lungor; men som lärkvingar flyga deras fingrar, ty de tänka på dem som i hemmet vänta silt bröd af dem. Klockun slår 11 och nu äro ledande artiklar, nyheter, följetong, aunonser etc. satta för det kommande oumret; men nu komma kanske telegrammerna och extra nyheter. Om något blifvit uppfunnet för att plåga onda samveten, eller för att göra menniskor galna, så är det visst dessa telegrammer, och ändå begär man att en stackars utmattad varelse, som arbetat i fjorton timmar, skall lösa dessa pinogåtor. Likväl måste det gå; men det är slumpen som gör att det lyckas. Ändtligen äro telegrammerna uppsatta och de förekommande felen rittade ufter korrekturetarket; men då slår också klockan 12, kanske 1, kanske 2. De stackars sättarne gå då hem, för att söka en orolig hvila, ech återkomma nästa morgon, då de utmattade tryckarne begifva sig till sina hem. Hurn de förgifves flämta efter friska luften och längta till ott ställe, der maskineriets dofva buller icke ljuder i deras öron, behöfver icke beskrifvas; mn vare det nog sagdt, att de flämta och längta förgäfves, ty de arbeta för en annan verld, och deras belöning tillkommer dem ej hir på jorden. Sikert skall läsaren efter denna. lilla teekving instämma i den önskan, att den andra verlden måtte bli desto angenämare för dessa arma arbetare vid hvarje daglig morgontidning — såväl utgifvare och medurbeture som sättare, tryckare m. fl., ty i sanning de förtjena någon ersättning! Nota bene, det är icke för oss sjelfva vi tala — beskrifningen är hemtad ur en amerikavek tidning. Mena vi kännas vid beskrifningen. Man VR RARE RR RR RR RR OO OROROROROROR NASA Al