Fridsröster höras öfverallt på jorden. Nationalhatets lågor släckas och nya förbindelser knytas mellan folken — om icke eviga, dock varaktigare än dem som fordom ingingos mellan furstehusen och diplomaterna. Nästan endast här i Sverge vågar ett litet parti, mera af oförståndig förblindelse än af medveten illvilja, predika hat och krig mellan menniskorna, hvilka borde älska och bistå hvarandra som bröder, för att kunna desto kraftigare försvara sig mot gemensamma tyranner. Huru bjert stridande mot detta lilla skandinaviska kotteris fanatiska utfall mot alla våra grannar, i öster, söder och vester, endast med undantag af det obetydliga Danmark, äro icke de ord, man sedan åratal och i den sednaste tiden allt oftare hört från fransmännens och engelsmännens läppar — från dessa folk, hvilka förut helst gjort besök hos hvarandra med eld och svärd! En ny och officiell uppenbarelse af den anda som nu råder dem emellan, är följande i telegram redan vidrörda yttrande som häromdagen förekom i den kejserliga franska officiella Afton-Monitören. Den yttrade i anledning af de franska och engelska örlogsflottornas vänliga möten, att de å ömse sidor af Kanelen gifvit tillfälle till ådagaläggande af ömsesidiz vänskap. Franska regeringen gläder sig åt engelska regeringens artighet, engelska folkets hjertliga emottagande och engelska presscns vänliga språk. Kejsarens regering är väl icke den första franeka egering, som önskat att komma på förtrolig och vänskaplig fot med engelska kabinettet. Tvärtom ha alla de sednaste regeringarne sökt uppnå detta mål. Men det har varit kejsarens politik förbehållet att realisera denna tanke och göra den fruktbärande för båda nationerna, ja för hela Europa; och detta ha också de engelska tidningarne med sällspord enhällighet erkänt.