Dagens Nyheter – 9 september 1865, sida 2

Ni pina och plåga er, derför att mnamsell Eudoxie har cn hemgifr, som kan betrygga min framtid. Min framtid! Utan dig finns icke någon sådan för mig. Du är min lycka, mitt hopp. Jag trodde mig älska dig. Det är icke så: jag afgudar dig. Jag känner på mig, att det var min mor, som gömt sig i garderoben. O! jag är så lycklig, min Nannette; jag vet bestimdt att allt skall slutas vil. Mornaix har bedt mig följa med sig, under förevändning att han kunde behöfva mitt biträde i ech för en duell. Men nu har jag icke tid att flacka omkring så här längre; jag bar mida angelägenheter alt skita. Snart, kaneke redan i morgon får jag berätta dig hela historien om guldtunnan, och huru det gick till vid Naranjas enlevering. Så snart Mornaix kommer tillbaka, skall jag säga åt honom att det är min önskan att resa hem igen. Jag kan i alla fall icke vara honom till någon nytta. Och när jag kommer till Paris skall jag personligen framföra min ursäkt till herr Pigdaniel. Hvad jag älkar dig!... Men tyst! jag hör Roberts röst. Han kommer nu tillbaka. Adjö med dig. Nu får jag veta. nytt om Naranja och höra om det är någonting, som hindrar att jag genast reser tillbaka till dig. Roger steg upp. Han hörde tydligt ljudet af röster i det bredvidliggande rummet. Han gick fram till dörren i afsigt att öppna den; ty han trodde att Mornaix ämnade komma in för att berätta hvad som tilldragit sig;