Hvar och en, som i måndags gick frumåt sk eppsbron, hade tillfälle att se en samling la ndtfolk, ä!dre och yrgre, af båda könen, sittande på sina medhafvande kistor och skrin, qvinnorna sysselsatta med att hålla ordning på de mindre barnen, och karlarna makligt vjotande sitt far nicnte. De hade på morgonen anländt från Norrland med ångaren Volontaire. Den Nila republiken, sådan den här framtedde sig, var snarlik ett z:genar-läger, likväl med den väsendtliga skilnad att de festa medlermmarne hade ett ärligt och redbart utseende samt voro försedda med en beklädnad, vittnande snarare om välmåga, än om brist. En förbigående närmade sig en yngre karl blaud de bivuakerande, och tilltalade honom. Mannen såg s!ö och likgiltig ut. Frågan om han och hans följeslagare imnade sig till merika besvarade han mel ett dågigt tjat, — och lika lakoniskt affärdade han ett par andra spörjsmål. Den frågande lemnade honom åt sina funderingar, och vände sig till en individ af det andra könet, i förväntan att der röna större meddelsamhet. Det var en medelålders qvinna med ett fint ansigte, bibehållande ännu några spår af en försvunnen figring. Hennes lugna blick, fri från tecken till oro och bekymmer, häntydde på mildhet och klokhet. Vid bröstet hade hon ettspädt barn. Med henne uppstod följande samtal: — Hur gammult är det der lilla barnet? — Om tre veckor fyller min lilla flicka ett år. — Ni ämnar er till Amerika, kan jag förstå. — Ja, det göra vi visst, det. — Hvarifrån kommer ni? — Från Nederkalix.