Dagens Nyheter – 7 september 1865, sida 2

maa på flera håll. Derpå blef allt tyst; endast då och då hördes en vindflöjels hemska gnisslande. Roger stod midt i kammaren med bössan i hand och afvaktade, hvad som komma skulle. Han kände sig icke alls rädd, och hans afsky för äfventyr kom sig måhända derutaf, att han var alldeles likgiltig för faran. Han hvarken ansåg sig sjelf eller ville anses för tapper, men egde ändock denna dygd i högre grad än de festa, som med ifver gripa hvarje tillfälle att sätta sitt lif på spel. Dessa sednare ha alltid faran för ögonen och finna ett visst behag i dess tillvaro. Roger var fullkomligt sorglös; han tänkte icke på, om han riskerade något eller ej. Denna gång var dock hans hjerta beklämdt; den djupa tystnaden gjorde honom nedslagen. Han skulle ha velat gifva någonting, för att få vara med der man sprang, skrek och slogs. Blodet kokade i hans : dror. Men Mornaiz hade sagt: Stanna qvar här!? Och Naranja, som sof i rummet bredvid, hade icke någon annan försvarare än han. Midt i sin bedröfvelse, smålog han; ty han tänkte så här: MNannette och Naranja skola en dag lära känna hvarandra och bli goda vinner. Efter två eller tre minuters väntan, som tycktes honom mycket lång, hörde han någon dra en djup suck nere i trädgården. Roger öppnade fönstret. Han urskiljde en mörk och orörlig massa tätt invid väggen. Intet annat syntes till. Han tänkte på att gå ned; men i detsamma rörde Naranja på sig. Förmodligen