Dagens Nyheter – 30 augusti 1865, sida 1

En märklig skrifvelse mol representationsreformen. Det är väl bekant att det finnes ett icke så oebetydligt antal medlemmar af adeln sor hoppas att ännu kunna sammandraga en riks. dagsarme, nog stark att votera omkull det hvi: lande rTepresevtationsförslaget och sålunda ännu en tid — det må kosta landet hur mycket som helst — bibehålla adelns öfverdrifna inflytande på regering, lagstiftning och skatter Det har länge varit omtaladt att en del så. dana medlemmar af adeln icke skytt attiprovinserpa söka värfva röster åt sig äfven genom erbjudande af penningar. Att detta rykteverkligen är en sanning visar sig af nedanstående cir kulär, som blifvit i litografiskt öfvertryckta exemplar utsändt från Komiterade för den sjelfständiga adels-associationen. Tidningen Göteborgs-Posten har fått sig meddeladt en trogen afskrift af ett sådant cirkulär, hvilket vi sålunda äro i tillfälle att lemna i våra läsares händer. Cirkuläret lyder så: Till — — — — Det är Tit. väl kunnigt, att den sannt ridderlige konuvg, som nu bekläder Sverges uråldriga thron, under förliden riksdag lit förmå sig att för ständerna framlägga ett förslag till Nationalrepresentatiopens ombildning — det mest samhällsvådliga, hvartill någon monark lånat sitt namn och sitt beskydd. Ungdomen är förhoppningarnes, icke den besinvingsfulla omtänksamhetens tid. Man eger icke ritt att fordra det en ung konung, som ännu föga pröfvat verlden, skall hafva lyckats förvärfva sig den djupa och vidsträckta statsmannavishet, som först med tiden vinnes i regeringsbestyrens hekymmersamma men lärorika skola. Konungen har derföre utan betänkande satt tro till sina Rådgifvares enträgna försikringar om representatiousreformens oafvisliga nödvändighet, och de hafva tvifvelsutan icke gjort sig reda för det framlagda förslagets tendenser, än mindre för följderna af detsammas definitiva antagande. Det utarbetades i största brådska, utan all omsorgsfullare pröfning, :f H. E. Justitiestatsministern, hvilken, äfven ung och såsom statsman oerfaren, låtit hänföra sig och förblindas af en klingande fras, som förekommer i den lättfärdiga politikens ordbok — tidsandan, som revolutionen alltid bär på läpparna, men som äfven just derigenom förgiftas. Konungens öfriga Rådgifvare tvekade icke att biträda detta reformförslag, byggt på den