Dagens Nyheter – 23 augusti 1865, sida 1

RÖRAN RR ANSER Än en Ranr Aer han så sakta, att flickan snarare anade in hörde, hvad han sade. Hennes bröst häfde sig våldsamt upp och ned, men det ges tillfällen, då man har ögon för att icke se. Hon svarade i nästan spotsk ton: — Hvad menar ni? — Det är någon der, sade Roger och pekade på den omtalade dörren. Nannon vände hufvudet ditåt. — Om denne någon icke är en eländig pultron, fortsatte Roger och höjde rösten ofrivilligt, uppmanar jag honom att träda fram och visa sig. Nannon lade ifrån sig Bitt arbete och satt en stund med blicken oaflåtet fästad vid bordet, likasom väntade hon få höra svaret på Rogers utmaning. Denne hade aldrig förr sett henne så skön. Han trodde att hon ämnade säga något; hennes mun öppnades verkligen, men detta var för att utstöta ett gällt, onaturligt skratt, hvilket på Roger gjorde samma obehagliga intryck, som en örfil af hans rival skulle ha gjort. Han tog sin hatt, som han vid sitt inträde i rummet kastat på en stol. Men han gick icke straxt, emedan han tyckte sig upptäcka någonting sorgset i den unga flickans anlete. — Nannette, sade han med djup rörelse, om jag måste gå min väg så här kommer jag aldrig mera igen. Suyftade hon eller hade den der skrattparoxysmen icke slutat ännu?