Dagens Nyheter – 22 augusti 1865, sida 2

baka med stora steg i den trånga kammaren ; det föreföll honom, såsom hviskade hvarje möbel: farväl! farväl! Nanette sneglade på honom och sjöng. Under ett ögonblick, då Roger hade sina ögon fästade på ett annat föremål i rummet och den unga flickan således ieke alls var observerad, förändrades plötsligt uttrycket i hennes ansigte; kärlek, den oförderfvade ungdomens rena och brinnande kärlek afspeglades deri. — Hvem har talt med dig om mitt gittemål? frågade Roger tvärt. — Det var en person. Sådana der barnsliga svar, som i och för sig sjelfva icke innebära någon betydelse, säga ofta ganska mycket. Roger ställde sig framför flickan och lade armarne i kors öfver bröstet. — Du vet mer än väl, återtog han, att min goda mor tänkt och handlat för mig ända sedan jag blef född. Jeg är hennes allt i allom; min framtid sysselsätter oupphörligen hennes tankar. Jag för min del har aldrig satt mig emot hennes öpskningar; det var min mening att göra det för första gången i afton. Nanpnon bet af en silkesända med sina snöhvita tänder. — Ah! ... utbrast hon. Derpå satte hon fiugrarne för munnen, för ati dö!ja en gäspning. -— Jag talar till dig om min mor! ropade Roger, nu verkligen begtört. — Är hon mörk eller ljus, frågade Nannette, dender mamsellen, som har pengar? — Är det verkligen du, jag hör! stam