Dagens Nyheter – 18 augusti 1865, sida 2

En tycklig korforiksf. Grosshandlaren N. N. kallade en dag till sig sin första kontorist, en infödd småländning, som redan fem år varit i hans tjenst för en måttlig lön. Då kontoristen kom in, uppstod följande surmtal: Hör på min vän, ni har nu varit hos mig i fem år och derunder uppfört er till min fulla belåtenhet, och jag finner mig derför föranlåten att fördubbla er lön. — XKontoristen blef på det högsta öfverraskad och tackado sin principal för hans godhet, men visste icke på hvad sätt han gjort sig deraf förtjent. Då han stod i begrepp att gå sin väg, ropade grosshandlaren honom tillbaka, ock sade: Vet ni hvad? Jag har ännu en annan afsigt med er; ni ser att jag redan är gammal och skulle gerna veta att min affär vore i goda händer, då jag icke mera finnes till. Ni skall derföre bli min kompanjon. — Men hr grosshandlare, svarade kontoristen, hvad menar ni dermed? Ni behagar skämta med mig?? — Nej, nej, det blir dervid; inga invändningar, ni är en duglig menuiska och blir min kompanjon. Men hör på. Ni känner ja min dotter? Jag har bestämt henne för er, och då ni nu är min kompanjon, så måste ni också bli min måg? Kontoristen blef helt bestört 0.3 han skulle tro sina öron. — Jo min vän, f blir vid hvad jag sagt; dock vill jag icke dölja ör er, att min dotter haft en tidigare föreiudelse med en militär. — Åh, hr grosshandlare,? inföll vår småländning, om hon också inte haft någon förbindolse med en militär, så skulle jag taga emot henne ändå !