Dagens Nyheter – 18 augusti 1865, sida 2

ESS VAESFO AFA EBE IEC SAKEN ANN URMINNES CNE BROS NEG I a IAEA mottog betygelsen om sin nordiska systers uppriktiga högaktning. År 1811 lemnade hertigen af Södermanland eller rättare sagdt konung Carl XII stormästarehammarn åt sin adoptivson och tronföljsre Carl Johan, men stiftade sjelf Cal XIII:s orden för att, såsom det heter i konstitutionsakten ära de dygder, som icke äro föreskrifoa af någon lag, och som sällan blifva föremål för offentlig uppmärksamhet. Enligt stadgarne kan denna orden, hvars insigoier bäras offentligen, endast tilldelas frimurare; den utgör derlöre högsta graden i det svenska frimureriet. Den regerande konungen är alltid dess mästare och förutom de kungliga prinsarne kan orden icke bestå af flera än 27 verldsliga och 3 andliga medlemmar. Det behöfver väl knappt påpekas att denna instiftelse visserligen bevisar kunglig nåd men är alldeles främmande för frimurareordens anda. Carl XIII förblef ända till sin åäöd en nitisk ordensbroder och bibehöll i några afdelningar oafbrutet förstyret. Från denna tid bar vårt frimuraresamfund hållit sig strängt afsöndradt från alla andra sådana. År 1818 öfvertog prins Oskar stormästarevärdigheten. Under hans styrelse blef föreningen med hufvudlogen i Berlin ingången. 1859 följde Carl XV sin far i embetet. Under den stora svenska landtlogen, hvars stormästare hertigen af Östergötland för närvarande är, arbeta 3 Provincial-loger, 2 Stuarts-loger, 7 Andreas-loger och 12 Johannesloger.