Dagens Nyheter – 16 augusti 1865, sida 1

undran. Om de biott nedlätit sig att kasta en medlidsam blick på den gapande hopen, skulle de ha sett att öfverstlöjtnanten vid 72:dra legiocen var föremål för den ihärdigaste uppmärksamhet från en illa klädd person, som trängt sig fram i första ledet. Muager, blek och efter utseendet utsvulten, skulle ban at de fleste tagits för en tiggare; men om Vidocq, som då var chef för pariserpolisen, betraktat honom endast tio minuter, skulle han icke hyst minsta tvifvel om att det var en frigifven brottsling, Detta var också händelsen. Darius, så hette mannen, hade uyligen lemnat Toulon, der han varit på galererna i 20 år för förtalsknivg. Det kan icke vara så, mumlade Darius, hur skulle han ha kommit hit i sådant sällskap? och bröstet betäckt af lysande orduar på köpet; nej jag måtte misstaga mig, det kan inte vara möjligt. Likväl fortfor han att stirra på den ståtlige officern, som med stolt uppsyn promerade omkring på torget. — Jo, utbrast han plötsligen, jag har ändå rätt; det är verkligen han, man kan icke misstaga sig på den krampaktiga ryckningen. Men hvad har han attgöra här?? — Darius hade ingen svårighet att erbålla upplysvingar om ötverstlöjtnanten af de krivgsiående, ty få personer voro mera kända i Paris, än grefve de Sainte-Helene. 1808 gaf Napoleon marskalk Soult order att rycka in i Spanien, emedan krig nyss utbrutit mellan rämnde land och HFraukrike, Man behöfde folk som kände till landet, och då grefve de Bainte-Helene erbjöd sin tjenst, mottog man med glädje bans anbud, ty han hade tjenat såsom officer i Spanien under par: