Dagens Nyheter – 15 augusti 1865, sida 2

nom. Han sökte väl att undkomma dem, hvilka voro utskickade att taga reda på honom, men han blef så plötsligt öfve raskad att försöket misslyckades Broocman, hvars cession skall vara af det mest intrasslade slaget, har detta oaktadt under sin härvaro icke ansett sig förhindrad att inlåta sig uti en ganska vidlyftig affär, som visar hurudan karl han är. Med en landtbrukare har han nemligen lyckats ingå köp om en i närheten af Stockholm belägen större egendom för en köpeskilliag af 120,000 rdr rmt, och då första afbetalningen inträffade, icke allenast saknade han medel att fullgöra sitt åtagande, utan hade redan törsålt egendomen, som derefter gått i flera händer. I lördags öfverlemnades han från poliskammaren till överståthållareembetets kansli för att gecom dess försorg befordras till vederbörlig ert. (D.-B.) Olycksfall. En murarhandtlangare vid namne Cedergren föll i går middag ned från högsta tornet å den under byggnad varande engelska kyrkan vid Rörstrandsgatan och slog sig mycket illa. — En annan handtlang re, som också föll, tick tag i ställningen och blef hängande tills man kom och befriade honom ur hans farliga belägenhet. Ett motstycke till marknaden i Riehmonad. Polishistoria från Göteborg. (Ur Göteborgsposten.) AT! den folkfest, som kallas Larsmessomarknaden, finnes det som bekant en episod benämnd pigmarknaden och hvars skådeplats är ena hörnet af Gustaf Adolfs torg. Pigorna och drängarne från landsbygden uppträda der, utbjudande sina tjenster till dem som deraf ha bebof, och om taflan också icke erbjuder hela den brokiga anblick, som man är van att se på marknaden i Richmond, då Flotows Martha gifves, så är likväl scenen egendomlig nog. Nåväl, en ganska vacker bondflicka från Marks härad befann sig förlidet år bland den skara af ung dom, som mot ett moderat honovarium pr år ville ställa sina armar till resp. husbönders och matmödrars förfogande. Ehuru flickan förmodligen icke i en Flotowsk spinnvisa uppräknade sina husliga fullkomligheter, kom der likväl en landtlig Lionel, som genast fann huru lämplig flickan skulle blifva såsom tjenande syster å hang präktiga afvelsgärd uppe i Kongelfstrakteo. Hon förevisade på hans begäran sin orlofssedel, af hvilken inhemtades att hennes namn var Maria Carlsdotter; han gaf henne två riksdaler i städsel och var nu så säker som kongl. Maj:ts tjenstebjonsstadga kunde göra honom, att Maria nästa flyttning med kista och allt skulle träda öfver hans tröskel. Men flyttveckan kom och försvann anno mundi 1864, utan att någon Maria hördes af. Det var höst ute — och inom landtbrukarens bröst föll slutligen sista bladet af den krans af förhoppningar — bvilka de nu varit — som han knutit vid Marias inträde i hans hus. Maja, Maja, bort du dragit, Tag mitt hjertas lugn med dig . .. sjöng eller skulle han kunnat sjunga. Och så kom vintern, sedan våren och så åter sommaren med en ny Larsmessomarknad i sitt sköte. Då tiden att denna Larsmessomarknad skulle hållas åter var inne, greps han af längtan att återse stället der han stadt Maria. Han reste till Göteborg. Förgäfves blandade ban sig tidigt på marknadsdagen i det glada hvimlet på salutorget. Ingen Maria! men i stället de sorgliga tonerna af visan om mordet som begicks i Haga adertonhundrasextiotvå, med thy åtföljande tragiska illustrationer, Hvarken dukens färger eller musikens toner kunde omstämma hans lynne och när han till sist hörde, huru Anna Brita Persson slog Marbolotta så hon dog var hans humör sådant, att han måste bege sig ut på Getebergsängen för att der uppfriska sig bland sprakfålar, beridna af lefnadsglada hästskojare, och kor, konvojerade af stadgade bondgummor. Sedan han inandats kreatursmarknadens friska luft återvände han till staden och gick rakt till — Gustaf Adolfs torg. Hjeltekonungen stod ej mera omgifven af sin bjelkställning, men i stället hade källhuset fått en lika prydlig tillbyggnad, och der . . . der stod en folkhop. precist lik den som stod der förlidet år, blott kanhända något mera våt, ty det regnade nu. Vår landtbrukare, som fann att allt var som förr trädde in bland mängden. Han såg sig om... Ha! . .. Hvad var detta? Ett gäckande fantom, en grym villa? . . . Nej, det var en verklighet! Fram för honom stod Maria alldeles såsom förr i sin primitiva marbodrägt, En vansinnig tanke fattade honom: det var hämnd! Han anmälde hela saken i polisvakten, och flickan blef uppförd dit. Hon innehade tvenne orlofssedlar, af hvilka den ena, efter hvad hon uppgaf, blifvit skrifven af hennes fader i dennes eget namn, och den andra, den hvilken hon förevisade då hon staddes af landtbrukaren, äfvenledes skrifven af fadren i en annan persons namn, hos hvilken hon förlidet år tjenat. Dessa uppgifter vidböll hon i poliskammaren. Landtbrukaren fordrade dels att hon måtte återlemna de två riksdalerna, dels att hon skulle straffas derföre att hon förevisat falsk orlofssedel. Till det första förklarade hon sig så mycket mera benägen, som hon just begifvit sig hit i hopp att återfinna Jandtbrukaren, hvilken hon ej haft nog förstånd att skriftligen underrätta om orsaken till sitt uteblifvande, Hon hade nemligen i oktober förlidet år blifvit sjuk och varit sängliggande i tvenne månader. Hvad angick den förmodade falska orlofssedeln hade fadren skrifvit den åt hennes förre husbonde. Då flickan var temligen enfaldig ansågs hon ej ha felat af ondt uppsåt, hvarföre hon blott ålades att till landtbrukaren återlemna de två riksdalerna hon af honom undfått i städja. — Och så enkelt kan en så vidtutseende historia sluta! Tjugoaärigt hat. Från Kalmar skrifves: Torsdagen den 3 d:s kl. 12 på dagen inkom 70-årige iuhysesmannen E. F. Othenberg från Högsrum till 80-åriga fattighjonet Cajsa Gustafsd:r Tallbuske, äfven i Högsrum, för att låna en yxa. Efter ett nekande svar härtill. tilldelades gumman med hammaren af yxan tvenne slag i hufvudet, deraf hufvudskålen krossades och Gustafsd:r, som låg till sängs, blef sanslös. Othenberg begaf sig derefter till närboende kronofjerdingsmannen O. Andersson, der han anmälte sitt begångna brott och anhöll att bh forslad till kronobetjeningen. Kronofogden i orten jemte provincialläkaren afreste genast efter underrättelsen bärom först till den slagna och sedan till Högrums skolhus, dit Otbenberg upphemtades och polisförhör an