Dagens Nyheter – 14 augusti 1865, sida 3

nom och han är alltför snäll och bygglig den göken, yttrade Elsa. — Nå, kan du beskrifva hans utsecnee, hans storiek och så vidare? frågade pastorn. — Ja Hr kyrkoherde. Folket ä så enfalldiga att di tror att göken a liksom andra foglar, — Nej längt derifrån; han ä grön i hutve — å, så har han gröna skörter, å ä svart om halsen. — Nä! — än sedan då? — Jo, — under näbbe, som ä alldeles liksom en krokig näsa på en menniska, har han lånzsa bruna dun. -Fortsuti! — Under de der bruna duna har ban en liten vacker mun, som ser ut ackurat som på en menuiska. — Vidare! — Under den der mun, har han bruns nerhängande fjädrar. — Sedan? — Jo, han har svartbruna höga ben, och fötter jiksom inspektorns på Hagagård, — svart åå rörandiga. — Huru hög kan han vara? — Jo, — han ä mycke högre än jag. — Kan hun tula? — Ack, — ja! — han talar så sakta å ömt, att jag kan bli riktigt rörd. — lHvad talar han om då? — Jo, i går qväll vir vi skiljdes åt, eå toy han mig i taumu och satte sina läppar på mina, å su: då vi bli gifta, så ska du få se alt vi få roligt. Nu var gåtan löst för pastorn. Bekrifningen som E 81 hade gjort på göken träffade fullkomligt iu på pastorus äldsta son, som nyligen blifvit löjtoant med lön och boställ.. Pastorn meddelade Bin upptickt åt Elsas mor, och töljden blef, att kort tid derefter firades Elsas bröllop med gökev, kom hade dårat henne, och på det viset blet det fröjl och gimnan inuan årets slu, istäliet för den olycka som Elsa vän at sis, derför att hona hörde pöken utan att hu ätit förut.