Dagens Nyheter – 14 augusti 1865, sida 1

ut åskav; dou Pedro var redau alldeles tidintetgjord, han hude fått en nerfattack. Den arme wannen tycktes hvarken höra eller se och förblef till utseendet alldeles främmande för hvad som tilldrog sig omkring honom. Tigerkutten vjöt at sin triumf. Don Estevan, som mcd lörskräckelse märkte godsegar rens farliga tillstånd, ansåg det vara tid att uppträda och lugna honom. — Don Pedro, gade han med hög röst och slog honom härdt på axeln, hemta er, den der uslingen har ljugit; cdra barn ha icke glömt sig, de äro bäda er värdiga. Jag har varit med dem, jag, på Voladero; Don Pedro tycktes göra en ytterlig ansträngning för att återknyta sina tankars träd; som alldeles blifvit afsliten; hela hans-kropp skakades at ex häftig derrmng, han vände hufvudet mot don Feruando, betraktade hovom några sekunder, derpå utbrast han i gråt. Tärarne ströv. made brännheta ur: hans ögon, och han ropade med stark och dallrande stämmesa, 1 det han sjöuk mot den unge mans nens bröst: ? O! det är sannt! det är gsannt! är det icke, Estevan? od Så — Jag svär det, don Pedro! sade denne i en bestämd ton och skingrade dermed: alla tvitvel. : är — Tack! tack! o, jag visste väl att han Jjög, den eländige. Miua barn! mina barn? De båda unga kastade sig i hans. ifamn och öfverhopade honom med smekningar. : Tigerkatten stod med -armarne korslagda öfver bröstet; hat och hån lyste ur haus ögon, och ban ropade med dof och hemsk röst: