Dagens Nyheter – 14 augusti 1865, sida 1

hån gjorde, störtade mot dörreu; i detsumme inträdde genom denba don Fernando, donuna Hermosa och don Estevan Dizz. Den olycklige fadern ryggade tillbaka och förblef swående afsides stum och orörlig. — Hvad för slog! utbrast Tigerkatten med ett hånfullt leeude; är det så, du tar emot dina baru? Du, som ville vara ett sådant mönster för fider, synes mig icke särdeles öm. Donna Hermosa hade, utan ait ge akt på Tigerkatten, kastat sig i sin fars armur; denoua omfamnade henne gråtande. — Min far! min far! ropade hon; Gud vare lofvad! jag fär då ändtligen återse er. Tala icke om Gud här! sade don Pedro med dof röst och stötte tillbaka den unga flickan med mycken häfvighet. Donna Hermosa blef helt häpen; kon kastade omkring sig förvirrade blickar och begrep icke alls anledningen till detta ovanliga beteende af hennes far. Hon bleknade, började att darra och skulle helt säkert hu fallit omkuil, om icke con Fernando skyndat sig iram för att stödja henne. — Se bara, så kära de äro i hvarandra! återtog Tigerkatten, Är det icke rörande? Don Feruando, tillade han och pekade på godsegaren, omfamna er far! — Min far! ropade den unge mannen, Han! o! det vore för mycken lycku! — Ja, don Pedro är er far, återtog Tigerkatten, och se dör er syster, tillade han och pekade med fiogret på donna Hermosa: Derpå hade dov Fernando i första ifvern icke täukt; de unga tu biufro likasom slagna