Dagens Nyheter – 10 augusti 1865, sida 1

återtog don Fernando. Hvad det är angenämt att färdas härigenom. Hvyad ser jag? ännu mera lik. Både ryttare och häst ha dött på en gång. Stackars djur! tillade han med ett ironiskt småleende. De spatserade sålunda hela dagen; ju längre de hunno, desto talrikare blefvo ormarne. Här och der påträffade de lik, hvilket bevisade att de följde rätta vägen, och att Tigerkatten lemnat de flesta bland sina följeslagare efter sig. Oaktadt allt deras mod, kunde de båda vandrarne icke låta bli att rysa vid åsynen af alla de ohyggligheter, hvartill de gång på gång blefvo vittnen. Plötsligt stannade jägaren, lutade fram kroppen, gal tecken åt sin följeslagare att vara riktigt tyst, och lyssnade. — Jag bedrog mig inte, sade han efter en stund; någon kommer oss till mötes. — Hvad säger ni? svarade don Estevan förvånad ; det är inte möjligt. — Hvarför det återtog jägaren; vi äro ju här, vi; hvarför kunna inte då andra menniskor också vara här? — Ni har rätt, sade den unge mannen. Men hvem kan det vara, måntro? — Vi få snart veta det, svarade don Fernando; kom bara! Och han förde sin vän med sig till en tät buske, bakom hvilken de båda gömde sig. — Håll er bössa i beredskap, Estevan! vi veta inte, hvem det är som kommer. Öfverfogden lydde uppmaningen utan att svara, De två männen sutto en stund nedhukade och tego. Snart hörde de ljudet af den kommandes steg ganska tydligt.