Dagens Nyheter – 9 augusti 1865, sida 2

gör äfven de mest fruktansvärda ormars bett fullkomligt oskadliga. — Hvad säger ni? ropade Estevan; den der hemligheten är dyrbar. — Det är den visst. Följ med mig! Ni känner väl till guacon ? — Ja, jag har flera gånger sett honom i strid med ormar. — Godt. Ni är tvifvelsutan okunnig om, hvilket medel denna kloka fogel använder för att bota de sår, han ofta erhåller under dessa blodiga strider, som alltid sluta med ormens nederlag? — Jag tillstår det, min vän; jag har aldrig ens framställt den frågan till mig sjelf. — Men jag har både framställt den och fått den besvarad, sade don Fernando. Kom, jag ser endast på några stegs afstånd härifrån flera mikaniastjelkar, som slingra sig kring de der ekarne. Mikania är just hvad vi behöfva. Don Estevan brydde sig icke om att fråga sin vän i hvad afseende denna slingervext kunde vara nyttig, utan gjorde stillatigande såsom han, d. v. sg afplockade alla mikaniablad han kunde komma öfver. Tack vare den ifver, hvarmed de båda vännerna arbetade, dröjde det icke låvg stund, förrän en stor hög af blad låg, bredvid dem i gräset. När don Fernando tyckte att de hade nog, bredde han ut sin kappa på marken, lade alla bladen på denna och veeklade ihop den. Derpå gingo de tillbaka till det ställe, der hästarne betade. Jägaren satte sig ned bredvid bäcken och började sönderhacka bladen mot en sten. Don Estevan fick i uppdrag att utpressa