Dagens Nyheter – 9 augusti 1865, sida 2

Då de båda äfventyrarne gömt hästmunderingarne under några buskar, begåfvo de sig utaf till fots. De hade bössan kastad öfver axeln och en käpp i handen för att hugga itu de ormar, som blefve alltför närgångna. Landskapets utseende hade undergått en hastig förändring; i stället för de breda, hårdt t:lltrampade stigar, de hittills följt, gingo de nu på en träskartad mark; här och der sågos grönaktiga vattpölar, ur hvilka giftiga, illaluktande ångor uppstego; och öfverallt svärmade millioner moskiter. De båda unge männen gingo framåt med raska steg och slogo med sina käppar åt höger och venster för att skrämma bort ormarne; de följde spåren efter en temligen talrik ryttarskara. Plötsligt blefvo de varse ett lik, hvilket var förfärligt uppsväldt och förruttnadt, och som de w.åste klifva öfver, — Ah! utbrast don Fernando, 8e der en stackars sate, som troligtvis icke känt till mikanians verkningar. I detta ögonblick hördes ett starkt hväsljud; en liten vacker orm, på sin böjd så tjöck som ett lillfinger och vid pass sju tum lång, hvilken legat gömd under liket slingrade sig fram i dagen, och innan de båda männerna visste ordet af, hade han huggit sig fast vid jägarens Högra smalben.