Dagens Nyheter – 9 augusti 1865, sida 1

spektorer, satt han en lång stund gvar utan att ändra ställning; han var så fullkomligt orörlig, att man skulle ha trott honom djupt insomnad, så vida man inte hade sett hans ögon bixtra i halfdunklet. Plötsligt lades en hand tungt på hans axel; don Fernando såg hastigt upp. Don Estevan stod bredvid honom. Jägaren nickade vänligt. — Ni vill tala med mig, min vän? sade han. — Ja, Svarade den unge mannen och satte sig ned vid hans sida. -— Tala, Estevan, jag hör er. — Jag har väntat till dess alla de andra insomnat, för att få tala med er utan vittnen, min vän. Ni har något djerft företag i tankarne; kanske ämnar ni till och med uppsöka Tigerkatten på Veladero? Jägaren smålog utan att svara. — Har jag inte gissat rätt? återtog öfverfogden, som märkte detta flyktiga leende. — Kanske, min vän, svarade jägaren; men hvarför frågar ni mig om det? — Fernando, sade den unge mannen; denna expedition är en bland de farligaste, pi har sjelf sagt det; att företaga den alldeles ensam, såsom ni har för afsigt, är en galenskap, som jag inte skall låta er begå. Kom ihåg, att vi från första stund vi sammanträffade känt oss oemotståndligt dragna till hvarandra; vi äro förenade genom sådana vänskapsband, som ej af någon makt kunna afslitas; vi böra derföre ha allt gemensamt. Hvem vet, för hvilka faror ni kan komma att bli utsatt under denna vådliga färd? Vän, iag kommer