Dagens Nyheter – 7 augusti 1865, sida 1

XVI. Före jagten. Under kela tiden, som don Fernandos berättelse varade, hade el Zapote åhört densamma med låtsad likgiltighet, ibland hade han dock nickat bifall med hufvudet, ibland smålett med den sjelfbelåtnaste7 min; då den unge mannen tystnade, ansåg han sigböra i-gin tur taga till ordet. KEANE — Ni ser, mina herrar, sade han i in ställsam ton, att jag inte gjort några svårigheter vid att följa denne herre. Jag är också färdig att lyda alla de befallningar, ni behaga ge mig. Don Fernando smålog föraktligt. — Se der, svarade han, en artighet, som pi i går helt visst hade för afsigt att uttala till helt andra personer. — Åh, ers nåd! utbrast Tonillo och såg mycket förnärmad ut. Å — Jag vill inte chikanera er, återtog den Unge mannen; det intresserar mig föga, om ni i själ och hjerta är min vän eller fiende. Jag tror mig redan ha bevisat er, att jag inte fruktar er; ni torde gjelf komma ihåg attjag, mera ädelmodig än ni, flera gånger haft ert lif i mitt våld, utan att beröfva er det, — Också hyser Jag för er den djupaste tacksamhet. i — Ni tar mig för en annan än den jag är, herr Zapote, genmälde don Fernando med en axelryckning; jag tror icke på uppriktigheten af edra vänskapsoch tacksamhetsbety