Dagens Nyheter – 3 augusti 1865, sida 3

att sjukdomen var inbillad; och kan man härutaf sluta till inbillningens stora makt öfver menniskan. En eväntad korg. En fattig flicka, förestånderska för en butik, hade fallit i ögonen på en ung man som nyligen etablerat sig och dref en indrägtig handel. Då han ganska väl visste att flickan icke egde någon hemgift, beslöt han att icke begära hennes hand förrän han dragit försorg om sin mor och kunde bjuda sin brud en bekymmerfri framtid. Emellertid egnade han henne gin hyllning framför andra gvinnor. Man sparde sorgfälligt ihop riksdaler på riksdaler och trodde sig snart se sin käraste önskan förverkligad, då hans utkorade icke var så vänlig mot någon som mot honom. En välmående slägting till fickan, som hörde talas om den uppmärksamhet som egnades henne af den unge köpmannen, passade på tillfälle att tala vid honom och fråga efter hans planer, dem han öppet framlade. Svaret derpå blef att om det endast var penningfrågan som lade hinder i vägen för deras lycka, så skulle detta hinder undanrödjas, derigenom att tickan finge. 15,000 rdr och en anständig utstyrsel. Och det gör jag gerna, tillade hon, emedan jag vet att ni är flitig och duglig. Derpå kallade hon till sig flickans mor, för att meddela henne sitt samtal med den blifvande mågen. Den öfverlyckliga modren skyndade hem och talade om saken för flickan. Men heunes förvåning var gränslös, då denna svarade: Om jag är så lycklig att få 15,000 rår, så vill jag icke ha honom, utan hr X... som väl är fattig, men som jag tycker om. Till föreningen med den andre har jag samtyckt endast på förnuftsskäl, efter jag är så fattig. Modren och den förhoppningsfulle friaren voro som fallne från skyarne. Flickan gick till sin rika slägting, för att förmå henne hålla sitt löfte, äfven om hon gifte sig med en annan, då det ju i alla fall borde vara henne likgiltigt. Men gumman var af en annan åsigt; hon hade bestämt penningarne åt en arbetsam affärsman, icke åt någon dagdrifvare. Flickan gick derifrån nedslagen och funderade på realiserandet af sitt resounemangsparti, — men äfven det var för sent. Den afvisade friaren kom ej igen, utan afseglade i stället till Newyork för att der söka sin lycka.