Dagens Nyheter – 3 augusti 1865, sida 3

-— Re SS iHvarjehanda Nyheter. Nl slags parapy. Gazette de France omtalar en ny och beundransvärd uppfinning, det är en paraply, som hvarken är af växter, likt Robinson Crusoes, eller af silke, utan af den materia som man sist gissar på, nemligen af regnet sjelft. Den allvarliga och gamla Gazette de France har aldrig skämtat under de 235 år den utgifvits, hvarför man ock kan sälta tro till deux annars otroliga berättelsen. Gazette:s korrespondent skrifver: Jag och några andra resande passerade häromdagen på vägen mellan Sourdes och Peyrouse, då vi fingo sigte på en person, som tilldrog sig vår odelade uppmärksamhet. Regnet fiöt i strömmar ned från de mörka skyarne, men den omnämnda personen gick torr och ogenverad under ett paraply som väl aldrig någon menniska förut kunnat tänka sig. Han höll sin käpp så att spetsen deraf stod ungefär tio tum öfver hans hufvud, och från spetgen af detta trollspö spred sig regnet i form af en paraply, under hvilket hr Drulep (så heter upptäckaren) spatserade, utan att besväras af den minsta vattendroppe. Hr Drulep vill inte för något pris lira bort sin konst; men man tror att denna utomordentliga effekt frambringas genom ett nytt sätt att använda elektrieiteten, och att förmågan i hr Druleps käpp grundar sig på principen af den välkända tourniquet electrique. En drucken grefvinna. En dag helt nyligen upphemtades från ett vaktkontor till Westminsterdomstolen i London ett vällädt medelålders fruntimmer, tilltalad att hafva blifvit anträffad å gatan i rusigt tillstånd och så redlös att hon varit ur stånd att taga hand om sig sjelf. På fråga af domaren hvem hon var, uppgaf hon sig vara grefvinnan de Lisle Hayes. — Nå, hvad säger grefvinnan om anklagelsen? frågade domaren. — Jag var i går afton på besök hos en slägting, och då jag återvände något sent på qvällen, så öfverfölls jag af två poliskonstaplar, svarade grefvinnan. Två vittnen hördes och berättade, att hon varit så drucken att hon ej kunnat stå för sig sjulf, och att hon fört oljud. Bland annat hade hon sjungit Fader vår på en gatmelodi. -Hvad säger grefvinnan om vittnesmålen? återtog domaren. — Jag säger att jag aldrig varit drucken, förklarade grefvinnan. — En person af så ädel slägt, som en grefvinna de Lisle Hayes, kan inte stå och ljuga inför en domstol, derför tviflar jag på att ni är den ni uppgifvit er att vara, yttrade domaren. — Jag är hvad jag sagt, förklarade grefvinnan högtidligt. — Jag är ledsen att höra det, ty ni har uppfört er mycket illa. Ni dömmes nu till 5 riksdalers böter för fylleri. Grefvinnan betalade böterna, hvarefter hon begaf sig ned till sin vagn, som väntade vid porten. bed al fruktan för vatt skräck. På lasarettet i Manchester dog en man vid namn Robert Roberts. Sex veckor imuan han dog hade Roberts blifvit biten i handen af en Newfoundlandshund. Såret var obetydligt, men den bilne var öfvertygad om att hunden var sjuk, och att bettet derföre inom sex veckor skulle medföra döden. Några dagar sednare sjuknade han och blef förd till lasarettet. Under hela tiden han låg der, förmärktes hos honom intet annat ondt än att skydde för vatten. Tre dagar efter sin ankomst lill lasarettet dog Roberts. Läkaren förklarade att han ej dött af vattuskräck utan af ett slags delirium, som hans stora fruktan för sjukdomen åstadkommit genom sina verkningar på hjernan. Hunden som bitit honom hade aldrig varit sjuk och befinner sig fortfarande Väl hvarför man med säölarhat kan anta na