Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 1

svarare, och så snart slagtuingen slutat, skall jag underrätta er om utgången. — Tänker ni då redan lemna oss, don Torribio? frågade: Hermosa, då hon såg att han ämnade gå sin väg. — Jag måste det, min fröken. Jag är en bland anförarne för indianernas armå och såsom sådan har jag pligter att uppfylla; jag får lof att se till, det allt är i ordning för anfallet. Ni torde derföre vara så god och ursäkta mig. — Adjö! eftersom vi måste skiljas, svarade den urga fickan. Efter att ha gjort en vördnadsfull bugping för donna Hermosa och hennes far, lemnade don Torribio tältet. — Allt är förloradt! mumlade don Pedro; det är inte möjligt för mexikanarne att tillbaslå detta anfall. Den unga flickan betraktade en stund sin far med ett sällsamt uttryck i ansigtet; derpå lutade hon sig intill honom: — Min far, frågado hon sakta, har ni läst bibeln? — Hvarföre denna fråga, lilla toka?svarade don Pedro. — Emedan, återtog hon småleende, ni icke tycks ha reda på historien om Delila. — Hvad för sleg! utbrast godsegaron förvånad; ämnar du då klippa håret af nägon? — Hvem vet? sade hon och rätade på sig med en min af förtjusande öfversitteri samt satte en af sina täcka fingrar mot de rogenröda läpparne. Don Pedro gaf med en åtbörd tillkänna,