Dagens Nyheter – 25 juli 1865, sida 2

— Nå valan då! jag sitter qvar, om jag också skulle dö på kuppen. — Det är bra; till häst och framåt! Just när de hunnit till gutet af gatan kom en trupp af tio ryttare ridande dem till mötes i sporrstrick. — Sv der ha vi fienden! sade den okände med låg och fast röst; nu gäller det att spränga sig igenom eler dö. De fem minnen uppstillde sig i en rad och störtade i svindlande fart mot de ankommande; i ett ögonblick voro deras pistoler afskjutna och sabelhugg utdelades till höger och venster. — För tusan! hade Pablito utropat — det var han som anförde truppen — min finge håller på att rymma. Och skummande af vrede hade han rusat mot don Fernando. Men denne hade genast afskjutit sin pistol. Pablitos häst hade fått en kula i pannan och stupat till marken och i sitt fall dragit ryttaren med sig. Då Pablito kom upp på benen igen, hade de, som så hifugt anfallit honom och hans kamrater, redan försvunnit. — 0! utropade han och knöt handen i rageri; jag skall få reda på er igen ! Emellertid hade flyktingarne uppnått flodstranden och stannat på ett ställe, der en båt låg färdig att afgå. —Här skola vi skiljas, sade den okände, i det han tog af sig masken. — Hvad! -Estevan! ropade den unge mannen. .