Dagens Nyheter – 25 juli 1865, sida 2

— Vi kuuna icke förklara det nu; kom, Di måste skyoda er, återtog den maskerade maunen. — Nej, inte förrän jag får veta, bvilka ni äro. Den andre gjorde en åtbörd af otålighet, han lutade sig intill don Fernandos öra och hviskade: — Oförnuftige, ni vill då inte återse donna Hermosa? Den unge munnen rodnade af hopp. — Jag följer er, sade han något upprörd. — Hör på, tag de här pistolerna och svärdet; ännu är iute allt slutadt, vi komma kanske att bli tvungna att slåss. — 0! utbrast don Fernando glad, nu ser jag att ni verkligen kommit för att rädda mig. Jag följer er, hvart ni vill; och han tog emot vapnen ifrigt. Med suabba steg gingo de ut ur husct. — Hvad för slag! sgade don Fernando, så snart han kommit utom porten, är jag i presidiet San Lucar? — Visste ni inte det? frågade hans följeslagare. — Huru skulle jag ha fått veta det? Man förde ju hit mig med förbundna ögon. Flera sadlade hästar stodo tillreds utanför huset. — Orkar ni sitta till häst? återtog den okände. — Jag hoppas det, svarade den unge mannen. — Edra krafter måste räcka till, sade den okände i bestämd ton