Dagens Nyheter – 24 juli 1865, sida 1

— Hvad menar ni med det, herr Carlocho? svarade en annan. Han försvarade sig som ett lejon, det var hans eget tel. Han skulle ha gifvit sig helt beskedligt, så hade intet ondt händt honom. Vi ha ju förlorat fyra man. — Det var visst något att tala om! Hvad är det för synd på de der liderliga sällarne? Om också sex af dem stupat, hade jag brytt mig föga derom, bara han blifvit räddad. — Jaså, genmälde den andre banditen; det är just inte mycket smickrande för oss att höra er säga så der; eller hvad tycker ri sjelf? — Nog med det der nu! Koi och hjelp mig att förbinda hans sår i stället för att stå och prata i vädret! Vi måste ge oss i väg så fort som möjligt; det duger icke att stanna här längre. Skynden er nu allesammans! ni veta ju, att man väntar os8 på anuat håll. Utan några vidare resonnemanger skyndade sig banditerna att cfterkomma Carlochos order. Så snart den unge manvens sår blifvit förbundna, så godt sig göra lät, lade man hans kropp framför sadeln på den häst, hvarÅ på den, som tycktes vara do andrag auförare, red. Derpå begaf sig den lilla truppen utaf, utan att bry sig om de andra, som fallit i striden och hvilkas lik lågo qvar till rof åt vilddjuren. Efter en ytterst snabb ridt, som varade i nära två timmar, kommo do fram tull en öfVvergifven hydda. , Två män afvaktade der med otålighet deras återkomst. i