Dagens Nyheter – 21 juli 1865, sida 2

— Som mi bebagar, öfverste. — Skall jag följa med er? frågade majoren. — Dot vore kanske det bästa, inföll don Torribio ifrigt. Örfversten tvekade ett ögonblick. — Nej, sade han slutligen; blif qvar bär! Man vet ieke hvad som kan hända under min frånvaro och det går derföre icke an, att jar lemyvar presidiet utan att ha någon pålitlig person i mitt ställe. Majoren satte sig helt belåten ned på soffan igen. i De båda öfversterne gingo ut; just då de stego till häst kom en person ridande förbi dem i häftig fart. — Estevan Diaz! mumlade don Torribio för sig sjelf. Han måtte väl aldrig ha käni igen mig. hötendermsstetaRe Vil. Nedrighet. Vi ha redan förut berättat, huru don Torribio på sin fird från godset Cormillo sammanträffade med en okänd person, och huru han i sällskap med denne fortsatto vägen i vild galopp. Å Deras ridt varade endast en qvarts timma; främlingen staunade nemligen helt tvärt och gade: Det är inte värdt, att jag för er med mig längre, förrän jag fåti veta hvad jag kan vänta af er.