Dagens Nyheter – 19 juli 1865, sida 2

Låtom oss räkna efter; de tre tusen? — Ja, minst, återtog don Jose i bekymrad ton; och då ha vi i alla fail inte räknat dem som nu komma från höger och venster och stöta till hufvudstyrkan, allt hvad de hinna Men hvad är det för buller jag hör? Man blåser i en trumpet, tillade han och vände sig åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Fem indianer, bland hvilka en bar en hvit fana hade nalkats och gjort halt endast en liten bit från yttre fästningsmuren. — Hvad vill det der säga? utbrast öfversten. De tyckas vilja underhandla. Pro de, jag är så enfuldig, att jag låter dra mig vid näsan. Mujor, låt skjuta af ett kanonskott på de fähundarne; vi skola minsann visa dem, att vi inte äro några äummerjönsar, som de synas taga oss för. — Gud vet ändå, om det vore så klokt, öfverste. Jag tycker, vi så gerna kunna låta dem framföra sitt ärende; vi få då veta deras pretentioner och afsigter. — Deri kan ni visserligen ha rätt, min vän, men hvem tror ni, vill utsätta sig för faran att bli nedhuggen af de der hedningurve, som icke ha hvarken heder eller samvete? — Jag, om ni tillåter, öfverste, svarade majoren helt lugnt. — Ni! ropade don Jose förvånad. — Ja, det är ju vår skyldighet att icko underlåta uågonting som kan bidraga till de olyckliga menniskors räddning, som iäro 0s8 anförtrodda. Jag är bara en enda menniska, och föga betyder det, om jag lefver eller dör ; äro väl omkring