Dagens Nyheter – 17 juli 1865, sida 3

delar. Patentet är orättvist emot allmänheten derför att det förhindrar mång tusendes växande kunskaper att med full frihet verka för det allmänna bästa, och det är orättvist emot fabriksidkaren, emedan han icke får begagna den kunskap han sjelf förskaffat sig; emedan bans rörelse kan skadas af ett privilegium som är i händerna på en medtäflare, och slutligen emedan han är ur stånd att gagna sig gjelf med dem erfarenhet, som direkt eller indirekt skulle bli en följd af vetenskapens fria framåtskridande. Förberedande valmölen i London. Då just i dessa dagar förberedande valmöten hållas här i stadev, kan det för jemförelsens skull möjligen intressera att se hur det tillgår vid ett dylikt möte i London. Procedyren är mycket enkel. Valeandidaterna stå i öppna, något öfver marken upphöjda, bakåt uppstigande och framtill öppna lokaler, omgifna af sina närmaste vänner, värfvare och agenter; framför dem tränges det suveräna folket, män, qvinnor och barn i täta massor. Kandidaterna hålla tal, vännerna hålla tal; hopen, af hvilken blott de främsta kunna höra något, skriker, stampar, klappar händerna till bifall, tjuter fram sitt missnöje, slår ned hattar, stjäl emellanåt en näsduk, och ger slutligen genom uppsträckning af handen tillkävna, hvilken kandidat som funnit nåd för deras ögon. Men hela spektaklet har icke det ringaste ivflytande på valets utgäng, är heller alldeles icke någon valakt, då den tillstädesvarande publiken cj blott består af kretsens valmän, utan till största delen af händelsevis ditkommet löst folk, som begagnar tillfället att drifva högljudd politik och tyst ofog. Det egentliga valet består deruti, att de rätta valmännen infiona sig framför dessa på fria fältet uppsatta skjul, för att öppet afgifva sina röster. Att vid detta tillfälle ingen obefogad slipper in, behöfver hvarken regering eller polis befatta sig med, ty de fiendtliga kandidaternas agenter åtaga sig detta besvär och kontrollera rösterna. Men hvad kandidaterna sjelfve sagt eller icke sagt erfar man bäst ett par timmar sednarc at tidniogaurne, ty omedelbart framför hvarje skjul befiuner sig en liten serskild plats för de aldrig felande referenterne. fHonslens frivmamf. Den 13 Juli 1852 måste den namnkunniga Rachel gifva en dramatisk föreställuing på påtogelsön vid Potsdam under bar himmel inför preussiska och ryska regentfamiljerna. Kejsar Nikolaus hade dittils vägrat henne inträde i Ryssland, för bennes republikanska tänkesätt, och det gällde nu att öfvervinna detta motstånd. Direktören Schneider mötte henne på bangården och ledsagade henne till ön. Hon var alldeles svartklädd, i de dyrbaraste spetsar. Schneider anmärkte att hon icke kunde uppträda så inför hofvet och vid en glad fest. Man tog sin tillflykt till prins Carls gemål, som afhjelpte bristen med hvita manchetter, krage och handskar, samt fästade en blomma i håret. Anländ till ön, frågade Schneider efter scenen; ingen menniska visste något derom. Slutligen kom det fram, att konstnärinnan skulle spela i det gröna, och de höga åskådarne sitta på en tridgårdsbänk. Rachel blef förtörnad och ville genast vända om, men Sehneider anmärkte, att det gällde inträdet i Ryssland och en förtjenst på 300,000 francs, och Rachel stannade. Nu sattes några ljus i lyktor och der bakom brusade fontänerna. Rachel spelade några scener ur franska tragedier, och verkan deraf var sådan att kejsar Nikolaus sprang upp och kysste hennes hand. Förbudet att boträda Ryssland upphäfdes. Till minne af denna afton restes konstnärinnans byst i hvit marmor på platsen tför hennes riumf.