Dagens Nyheter – 13 juli 1865, sida 2

VV TJ NT OY PSA SR rr Rn me mm OO Mm MORRA RR RA — Nya bidrag till Lindbäcks historia. I Falu Tidning berättar en korrespondent från Stockholm: L. har, enligt hvad det påstås, varit misstänkt 1 öfver 17 år för att hafva begått större brott, men som ingen uppträdt såsom anklagarc, ej heller haft tillräckliga bevis, har saken sålunda blifvit nedtystad och småningom glömd. Det är mera än underligt, att hav någonsin kunde få Silbodals pastorat, då han redan 1856 var ytterst illa anskrifven hos folket. Mot sina underhafvande har han alltid varit ytterst sträng, och med sina församlingsboar låg han ständigt i delo. Såsom exempel må anföras, att han aldrig tillät sitt folk att gå i andra skodon än träskor, emedan han sjelf begagnade dylika utanpå sina stöflar så snart han gick ut. Rörande hans förhållande till församlingen kan nämnas, att han förliden höst af icke mindre än 29 olika personer var anklagad dels för misshandel, dels för tvistigheter rörande församlingen, men han redde sig och gick fri från alltsammans. För den nye landshöfdingen förklarade han i fjol höst vid en boväringsskrifning, att han var oskyldig till allt hvad man tillvitat honom, och att han, för alla misstankar som fallit på honom, cndast hade att tacka länvsmannen, hvilken ville hämnas på L. för det denne gjort åtal rörande en löunkrog, som med länsmannens vetskap hölls af en annan person. Ett drag ur hans presterliga verksamhet är särdeles karakteristiskt. På en sockenstämma i fjol lät L. förstå, att han ville att alla som begingo nattvarden skulle under dess anammande hafva sina hufvud lika högt och lika långt framåt böjda. En rik bonde, O.of Nilsson i B:-cka, en man af ovanlig lingd, invände emellertid, att detta var alldeles omöjligt för honom, som alltid gick till nattvard. n med sin dotter, hvilken deremot är liten till vexten. Men, menade Olof Nilsson, om pastorn ovilkorligen önskade och ville hatva det så, vore det väl bäst, att pastorn lät hugga ut ett stycke framför altaret, så att Olof Nilsson fick ligga på golfvet eller ock låta de, som voro mindre än han, stå. — Att förhållandet mellan L. och församlingsboarne en längre tid varit spindt, visas deraf, att sistlidne Marie bebådelsedag hade en stor del af församlingen infunnit sig vid kyrkan, men der stannade alla utanför och endast L. och klockaren voro inne i kyrkan. Bönderna i Silbodal hafva förr varit ganska förmögna, men de äro nu till stor del skuldsatta, och det finnes nästan endast småbrukare. L. har ofta sagt att församlingsboarnes hat till honom hade endast sin grund deri, att han arbetade och satte sitt boställe i godt skick, då deremot hans företrädare gjorde ingenting för dutsamma, ett förhållande som lär vara fullt öfverensstämmanvde med sanningen. Ian trodde, att Silbodaularne ville hafva honom bort, men han förklarade, att de skalle förr bort än han, ty de voro alla Karlstads-torpare, såsom han kallade dem och hvarmed han menade, att de hade sin egendom hypotiserad i Karistads bank och att, när tiden kom då de skulle iubetala sina lån, de måste sälja sina gårdar och sålunda gå ifrån dem och församlingen. — Angående Ågren berättas, att han sjelf förfärdigat sw likkista och målat den hvarje år för att den skulle vara stark. Om mamsell Ågren påstås det, att hona varit L:s fästmö i fordna dagar och sedan hans älskarinna. Bönderna omkring Silbodal anse henne delaktig 1 en stor del af L:s gerningar. Svdan L. afgifvit sin bekännelse i Karlstad och derom underräattat henne, hade hon yttrat, att det var det dummaste han kunde göra, — hvilket alltid bevisar huru rädd hon var att blifva invecklad. Sjelf lär han ångrat, att han afgifvit sin bekännelse, men tar för gifvet att han får nåd. Han hade begärt att få böcker att läsa i cellen, men då man gjorde honom uppmärksam på, art han