Dagens Nyheter – 13 juli 1865, sida 2

Emellerud hade stämningeu hos sällskapet efterhaud blifvit lifvad; man pratade och skrattade. Ivgen gaf akt på hvad som tilldrog sig mellan donna Hermosa och den unge mannen, med undantag af en enda person, hvilkens blickar, lågande af svartsjuka, uppmärksamt följt deras minspel och rörelser. Denna person var dou Torribio Quirogo. Han vinde sig till don Estevan Diaz, som händelsevis stod bredvid honom, och med låg röst, fastän tillräckligt tydlig för att alla i rummet skulle höra hvad han sade, frågade han denne: — Eger han då en förtrollad guldnyckel, denne man, som ingen kinner och som dock skaffar sig inträde i de mest aktningsvärda hus; der han hvarken är efterlängtad eller inbjuden? — Fråga honom sjelf derom, min herre, svarade don Lstevan tvärt; det är troligt att han sjelf ger er cn tilltredsställande förklaring öfver sitt uppförande. — Jag vill genast följa ert råd, återtog don Turribio, högdraget. — Det skall m inte behöfva, ädle herre, jag bar redan hört hvad ni önskar veta, inföll nu don Fernando med en artig bugning och ett ironiskt smålöje på sina läppar. Alla samtal hade plötsligt blifvit afbrutna; en djup tystnad herrskade bland de närvarande, hvilkas blickar med förvåning voro fästade på de två unga männen. Donna Hermosa kastade blek och darrande en bönutallunde blick på sin far. Don Pedro gick beslutsamt fram och ställde sig midt emellan de båda horrarne,