Dagens Nyheter – 11 juli 1865, sida 1

RN EURE byad som i dag inträffot, icke har någonting mera alt säga er. — Bah! utropade banditerna på en gång och blefvo storögda. Hur så? — Jo, återtog don Torribio ilikgitig ton, jag her tänkt närmare på saken och funnit, att don Fernando Carril på det hela taget är en präktig karl, som det vore syndatt ofreda, — Jag teckar för präktig jag, inföll Verado; den der, som befallde Carlocho att döda mig i iysthet! 6 — Det var inte mig, käre vän, som don Fernando gaf denna befallning, sade Carlocho inställeomt, utan don Pablo här. — Det var sannt, svarade Verado; jag tog miste på person. Jag ber om förlåtelse, Efter att ha utbytt dessa artigheter, blefvo do båda banditerna åter tysta. — En hederlig karl måste stå vid sitt ord, anmärkte ZTonillo, och om, don Torribio. bar ändrat mening, så ha vi ingenting att säga åen, tillade han med en Ggväfd suck, jag blir i så fall skyldig att återbära de två hundra piastrar, som ers herrlighet gifvit mig i förskott. — Behåll denna bagatell, kära herre, jag ber er derom, sade don Torribio afbrytande; denna lilla summa kan icke vara i bätre förvar än hos er. El Zapote, som med synbar motvilja tagit fram pengarne ur sin ficka, stoppade dem tliokt tillbaka igen och såg mäkta glad ut. — Det är detsamma, ädle herre, sade han; jag anser mig icke derföre qvitt med er; jag är en bederlig karl, ni kan räkna på mig. — På oss alla! inföllo de andra i chorus,