Dagens Nyheter – 10 juli 1865, sida 1

lig varelse just nu skulle ha töriwrrat sig i denna ödemark, hvaraf tigrar och vargar luttills tätt letva i ostörd besittning. Emellertid kände han hoppet, som nyss förut alldeles utslocknat, ånyo vakna till lif i sin själ. Han gjorde cn ywterhg kraftansträngning cch uppe hätde ett uytt rop, ännu starkare och mera genomträngande än det första, för att förvisa sig om, huruvida han hört orätt eller ej. När sista echot af detta rop bortdött i fjerran, hörde han tydligen ett ord, ett enda, ljuda i sina öron. Detta ord var fördt på vindeus vingar och lät svagt som en suck, — JIHloppas! bjöd honom ordet. Don Torribio rätade på sig, hans krafter fördubblades, och dråpslagen började åter utdelas åt alla håll; det var såBvm hade detta euda ord spridt en elektrisk eld i bans ådror. Suart hördes ljudet af flera hästar som nalkades i hastig galopp. . Skott afskötos, och de ankommande stortade besiuningslöst in midt i vilddjurens hop och anställde biand dem ett rysligt blodbad. I detta ögonblick var don Torribio upp: tagen af en häftig strid med tväune tigerkatwor. Han snpatvade och föll omkull. Innan en minut gått till ända, voro alla vilddjuren drifna på Hykten af de nyss anläude ryttarae. Dessa skyndade sig derpå att upptlända eldar, för att hålla dem på atstånd uuder återstoden af natten. Tvenne bland karlarne tände på facklor ochj gingo omkring för att få reda på den meunirk i, hvars nödrop de hört. kiter en stunds letande blefvo de varse don Torribio, som låg atsvimmad på klippan,