Dagens Nyheter – 10 juli 1865, sida 1

bkans öron, gjorde honom döf och yr i hutvudet, De mänga ögoren, som gnistrade emot honom i mörkret, tjusade honom, och gamurne och zopiloterna piskede honom i ansigtet med sina vingspetsar. Han var alldeles genomvåt af svett. Allt sjelfmedvetande hade han förlorat; han tinkte icke mera; han lefde ett blott och bart fysiekt lif, om det tillåtes oss att begagna ett sådant uttryck; alla hans rörelser och ätbörder voro maskiutcessiga. Redan hh de fera klor djupt inträngt i hans kött; vildkattor hade rusut på honom, och blodet raun ur tjugu sår, som dock icke voro särdeles farliga. Hun brottades dock ännu käckt med vilddjuren, fastän hans kratter voro i det närmaste uttömda. Det kunde icke dröjt ulänge törrän han skulle stupa utför brauten och bli sliten i stycken af sma mänga fsuder, Lvilkas raseri under striden stegrats till den yttersta grad. När han nu såg sitt ohyggliga öde för ögonen uppguf han et gällt, srärtaus och föriviluns skri Det var hemskt och sönderslitande detta ångestfulla rop, som upprepades gåvg på gång at echot. Den starke mavnen, som kände hela sig besograd, kallade med detia rop sina hkar till bjolp innau han gof sig till spis åt de vilda Gjuren. BesYnonerligt! Eu menniskoröst besvarade hans rop. Don Torribio återfick ögonblickligt sin själsnärvaro, Han blef törvåuad och vågade icke tro sina öron. Det vore ju en ytterst märkvärdig wllälghet, om en annan mensk