Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 2

Han förde bössan mot axeln, men just då han ämnade skjuta af, fick han höra ett klagande läte ofvanför sig. Har tittade upp och blef varse ett dussin tigerkattor som sutto här och der i träden och sågo på honom. En hop röda var. gar kommo i detsamma småspringande, men stannade tvärt, när de kommo några famnar itfråau honom. Gamar och zopiloter visade sig på klippspetsarne ruudt omkring honom och tycktes vänta på sin audel i rofvet. Doo Torribio klättrade uppför en klippa och lyckades, efter några minuters oerhörda ansträngningar, uppnå en afsats, der han åtminstone för en stund kunde anse sig vara i säkerhet. Emellertid hade skogens invånare, vägledda af sin fina lukt, allt talrikare samlat sig på denna plats och deras hemska tjut och läten hade efter hand blifvit så högljudda, att man icke kunde höra huru stormvinden hven och pep mellan klipporna. Månen försvann nu bakom ett tjockt moln, och don Torribio befann gig åter insvept i samma djupa mörker gom nyss förut. Men om han icke kunde 83 vilddjuren, som omgåfvo honom, så anade, nästan kände han deras närvaro; här och der såg han deras brinnande ögon i mörkret, och ljudet af deras steg, som hördes allt värmare, underrättade honom om, att allt hopp s0oart skulle vara ute, (Forts.)