Dagens Nyheter – 7 juli 1865, sida 1

Han sade detta med en så sorgsen röst att don Estevan och hans mor blefvo rörda till tårar; de fattade på en gång hans händer och tryckte dem hårdt. — Tala icke så, broder! utropade öfverfogden; ni känner icke donna Hermosa så vi som vi; hon har det bästa hjerta, den rena ste och ädlaste själ i hela verlden. Hon älskar er. -— O! utbröt jägaren med rörelse, uttala icke detta ord, min vän? Donna Hermosa skulle älska mig, mig? Åh, det är omöj: ligt! — Donna Hermosa är en qvinna, min bror, och ni har räddat hennes lit. Jag vet icke riktigt, af hvilken beskaffenhet den känsla är, hon hyser för er, och troligtvis kan hon icke säga det sjelf; men jag är fullt öfvertygad om, att hon är innerligt täcksam för er ädla handling, och hosen ung flicka förbyter sig tacksamheten lätt i kärlek — Tyst, min son! inföll den gamla frun, du talar icke, såsom du borde, om vår husbondes dotter. — Ni har rätt, min mor, förlåt mig! Jag har varit obetänksam. Men om ni hade hört donna Hermosa tala om vår vän och huru hon bad mig att jag skulle göra allt, för att få reda på honom och föra honom till henne, hvilket jag också, så sannt Gud lefver, skall göra, så tror jag verkligen; att ni icke sjelf skulle -veta, hvad ni borde tänka. — Det är möjligt; men jag skulle åtminstono icke ösa olja på elden. För vår