Dagens Nyheter – 6 juli 1865, sida 2

Don Estevan hade icke bedragit sin vän; han hade verkligen gifvit honom ett hem och en familj. Samtalet under måltiden vur hjertligt och gladt. Det var ingenting deri som erinrade om att bekantskapen mellan dessa tre personer var så nyss knuten. Så snart tjenarne gått sin väg, och de blifvit ensamma, stego de upp från bordet och gingo, likasom qvällen förut, in uti ett sidorum, der de kunde få vara ostörda och språka utan vittnen. De voro nemligen alla tre anvgelägna om att ingen obehörig person skulle få reda på, hvad de hado att säga hvarandra, och sedan kanske utsprida det. Stäng dörren! sade don Estevan till don Fernando, som inträdde sist. — Nej, svarade denne, det är mycket klokare att ha den öppen; vi kuuna då höra och se, om någon kommer. När man har hemliga saker att säga hvarandra, bör man alltid akta sig för att stinga dörrarne om sig. Don Estevan svarade ingenting på detta. Han satte sig ned och tände en cigarr. Låtora os8 språka! sade han och vinde sig till jägaren. Det ges tillfällen i lifvet, då ett par ord äro Bf stor betydelse, Nur den unge mannen sade: låtom oss språka, kände hvar och en af de närvarande inom sig, att det samtal, som skulle börjas, långt ifrån at inskränka sig till hvardagligt, intetsägande prat, skulle komma att bliiva af stor vigt och beröra ämnen af dec mest allvarliga beskaffenhet. Det var don Fernando som öppnade samtalet på sitt vanliga rättframma vis.