Dagens Nyheter – 6 juli 1865, sida 2

— Var inte rädd för det, Estevan. Det likasom anade mig, att ni skulle komma hem så här sent och ha god aptit, och derföre har jag tagit mina försigtighetsmått, ser du. — Förlåt mig, min fru, inföll nu jägaren, att jag så här missbrukar er gästfrihet. Manuela smålog vänligt. — Min herre, jag är mycket glad öfver att få ha er hos oss, och som jag tagit för afgjordt utt ni inte kommer att lemna oss på länge, har jag sjelf gjort i erdving ett rum för er räkning. a Don Fernando svarade icke straxt, En mörk rodnad färgade för ett ögonblick hans ansigte; han svingade sig ned ur sadeln och gick fram till gumman. — Min fru, sade han med rörelse, jag vet icke huru jag skall tacka er, ni har anat min ionerligaste önskan. Er son kallar mig sin bror, kanske ni tillåter att jag får kalla er min mor? Ni skulle derigenom göra mig mycket lycklig. Donna Manuela såg på den unge mannen en lång stund. En liflig rörelse afspeglade sig i hennes ansigte, tvänne stora tårar sipprade fram ur hennes ögon och runno ned utför de bleka kinderna. — Må det bli så, sade hon och räckte den unge mannen sin hand, jag får då tvänne söner i stället för en. Kom min son, maten väntar. — Jag heter Feruando, min mor. — Jag skall komma ihåg det, svarade hon med ett mildt leende. De gingo in i huset medan ett par tjenare ledde hästarne till stallet.