Dagens Nyheter – 6 juli 1865, sida 1

försigtighet, som utgjorde ett butvuddrag i hans karakter, icke ett ögonblick tvekade att anförtro Stenhjertat sin husbondes, eller rättare, sin välgörareg historia. Han hade berättat denna historia i alla dess detaljer utan att förtiga eller förändra något deri. Det var en röst mom honom, som bjöd honom att hamdla så, och som sade honom att han hade för sig en man som var värdig att med honom dela bördan af denna vigtiga hemiighet. Under fortsättningen af denna berättelse skola vi finna ännu fera och kraftigare bevis på det egendomliga förtroende, som de bådå männen ögonblickligt fattat för hvarandra. Solen. gick just ned och kastade ett skimmer at purpur och guld öfver borizonten, när don Estevan tystnade. Detta ljuft melankoliska lugn, som alltid medföljer qvällen, utbredde sig öfver landskapet; foglarne kommo i talrika skaror flygande, för att sätta sig i ro på trädens grenar. Herdarne samlade ihop sina boskapshjordar och drefvo dem mot hemmet. — Nå, återtog don Estevan, när ni nu känner den familjs historia, med hvilken slumpen låtit er komma i beröring, hvad imnar ni göra? — Innan jag besvarar er fråga, så tillåt mig först säga några ord, genmälde Stenhjertat. — Tala! Ni bör väl också å er sida ha mycket att anförtro mig. — Icke så mycket som ni tror. Ni vet om min lefnad ungeför hvad jag sjelf vet, d. Vv. 8. Så godt som ingenting; men det är icke derom vi nu skola tala.