Dagens Nyheter – 5 juli 1865, sida 1

sig snart omgifven af en mängd olycksbröder, som blifvit räddade på samma sätt som han sjelf. Borgarne i Hamburg hade mycket ädelmodigt behandlat dessa frihetens martyrer. Hvarje ungersk flykting, som ankom till staden, fann hjelp och understöd af dem. Tack vare de Hamburgska borgarneg välvilja fick icke heller Edvard läåge vänta förrän äfven han blef ingvarterad hos en köpman som satte en ära uti att behandla honom så väl som möjligt och sörja för alla hans behof. Dock dröjde det icke länge, förrän Edvard kände en stark åtrå efter sin fiol, och ehuru han af sin omgifning bemöttes med största vänlighet och gästfrihet, insåg han snart, att hans framtid nu, sedan han förlorat hela sin förmögenhet, berodde helt och hället på hans instrument. Han gjorde sig underrättad om huruvida det icke skulle vara möjligt att någonstädes få hyra en god fiol, och hans värd, som trodde sin kära gäst endast ha fått ett tillfälligt infall att spela, för att fördrifva tråkiga stunder, gick ned till sin granne musikdirektören med honom, — Ah! ni spelar fiol — det var roligt att höra, sade direktören, artigt bugande sig. Han framtog sitt instrument, hartsade stråken omsorgsfullt och räckte den åt Edvard med det mest förbindliga leende i verlden. Edvard stämde genast instrumentet en fjerdedels ton högre, och utan att vidare egna en tanke åt sin omgifning, öfverlemnade han sig med hela sin själ åt sitt älsklingsnöje, fiol spelet. Instrumentet var godt, som perlor trillade tonerna fram och melodien i det thema han valt lät som en smäktande kärlekssång.