Dagens Nyheter – 4 juli 1865, sida 2

— Ni skall sparas för ett annat och högre ändamål; vi ha andra som duga till kanonmat, svarade generalen, när Edvard klagade öfver den overksamhet, hvartill han fann sig dömd. Er fiol kan måhända också en gång komma att afgöra stridens utgång. Och härmed måste han låta sig nöja. Så ofta man hade en lugn afton uppträdde alltid Edvard med sin musik; och ofta kunde tonerna från hans instrument, isynnerhet när han spelade någon känd folkmelodi, sätta generalenus omgifning i en så enthusiastisk sinnesstämning att alla rangoch ståndsskillnader glömdes. I alla tidningsartiklar, hvari nyheter från Görgeys läger berättades, talades om Görgeys spelman. Men Edvard med sitt ungdomliga och eldiga sinne kunde icke finna sig vid att spela en sådan der, såsom han sjelf tyckte, betydelselös roll vid armön. Hans häftiga åtrå efter att vid något tillfälle få vara till nytta var också en gång nära att störta honom i olycka. De ungerska förposterna hade blifvit alldeleg oförmodadt öfverfallna, och en fäktning hade uppstått, som efterhand antog allt större dimensioner. Görgey hade sjelf begifvit sig till stridsplatsen och Edvard, som brann af begär att få öfvervara en fäktning, hade en stund efter sedan generalen gifvit sig utaf stigit till häst och glad ridit bort åt det håll, hvarifrån skotten hördeg dåna. På vägen fick han se en liten trupp husarer, som kommenderades af en underofficer, komma sig till mötes i häftig galopp, och genast rann det honom i sinnet, att flera personer på sista tiden öfverlupit till fienderna.