Dagens Nyheter – 30 juni 1865, sida 2

I skyvärda förräderi, tör att få tillfredsställa sitt bat på ett så lysande sitt som möjligt. Under en lång stund satt don Guzman på marken och höll sin sanslösa maka i sina armar. Förgäfves bemödade han sig att få henne till lifs igen; och han hvarken hörde eller såg någonting, försjunken som han var i sina dystra tankar. Han hade förlorat barnet, och darrade vid tanken på att han kansko också snart skulle få begråta modren. Helt plötsligt blef bon väckt till besinning af ett temligen hårdt slag på axeln. Han lyftade upp hufvudet; en man stod bredvid honom, med smöåleendcet på sina läppar. — Don Guzman de Ribeyra, sade han i skämtsam ton, ni är min fånge. Denne man var öfversten don Bernardo Pedrosa; en talrik trupp soldater följde honom. XIX. Slutet på beråttelsen. När don Estevan hunnit till detta ställe i berättelsen, gjorde han ett uppehåll. — QO! allt det der är ju förfärligt, ropade don Fernando i en på en gång vredgad och medlidsam ton. — Ni har ännu icke hört allt, återtog den unge mannen. — Men hvad har dennu ruskiga berättelse att göra med don Pedro de Luna? — Har jag icke redan sagt er att det är don Pedros historia, jag berättar? — Jo, förlåt mig, jag erinrar mig det