Dagens Nyheter – 30 juni 1865, sida 1

han tyckte, att det icke behötdes mera, tände han eld derpå. Några karlar, som voro honom följaktliga, kastade påtända facklor upp på taket. Elden fick fart af den starka vind som blåste; och det dröjde icke länge, förrän stationshuset stod i ljusan låga. De belägrade uppgåfvo ett skri af fasa, som besvarades med ett triumfrop af de belägrande. Förbundsbröderna hade ingenting att beklaga sig öfver; man gjorde dem intet värre, än hvad de sjelfva nyss förut velat göra åt andra. Emellertid blef deras belägenhet allt mera outhärdlig. De kunde icke se något för röken och voro redan svedda af elden, som brutit in genom väggarna; de måste således nödvändigt lemna huset, så vida de icke ville blifva lefvande brända. Löjtnanten lät öppna porten och störtade sjelf jemte sina soldater ut midt ibland fiendernas täta leder. Dessa öppnade sig för dem, men tillslöto sig genast igen; förbundsbröderna voro nn likasom omelutna af en jernaring. I samma ögonblick som sista bjelken i siationshuset störtade ned, stupade den siste förbundsbrode:n med hufvudet klufvet ända till öronen; alla man hade stupat kring don Torribio, som ända till sista ögonblicket kämpat med detta förtviflans mod, som gör den svage nära nog oöfvervinnerlig. Solen började redan visa sig ofvan för borizonten. Kuskarne och åsnedrifvarne, som voro för