Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 1

inträffar eller låter vänta på sig. Hoi bäfvar icke för döden, som hon vet vara oundviklig, men för de qval, som möjligen komma att föregå denna död. Hon gör sig alla möjliga ohyggliga föreställningar, och den okända fara hvaraf hon hotas, utan att kunna ana, när och huru den skall förverkligas, förefaller henne tusen gånger rysligare än den, som hon på förhand kände och beredde sig att med lugn och själsnärvaro gå till mötes. Förbundsbröderna sökte förgäfves genom ett oupphörligt supande stilla den oro, som bemäktigat sig dem. Den dödstystnad, som herrskade utanför huset, det djupa mörker, hvari de sjelfva voro insvepta, likasom låge de redan i grafven, den fullkomliga overksamhet, hvartill de funno sig dömda, allt bidrog att underhålla och öka deras uppskrämda sinnesstämning. Endast löjtoanten hade bibehållit hela sitt vanliga trotsigå humör och väntade tålmodigt det ögonblick, då hans sista batalj skulle taga sin början. Se här hvad som tilldragit sig bland angriparne och föranledt afbrott i striden. Så snart don Torribio och hans folk tagit sin tillflykt in uti stationshuset, hade don Guzman de Ribeyra, innan han afgjorde affären med dem, velat göra sig underrättad om, hvilka de personer voro, som han genom sin tillfälliga ankomst fått bevisa en så stor tjenst. Hans nyfikenhet hade genast blifvit tillfredsställd, don Leoncic, hans bror, hade igenkänt honom från första ögonblicket och kommit fram till honom för att tacka honöm. 5 De båda bröderna, som länge varit åt