Dagens Nyheter – 27 juni 1865, sida 2

— Nej, min herre, ni misstar er; jag tyoker icke om någondera. -— Jaså; jag må tillstå, ni gör mig fat. Hur kan ni då tillåta att de slåss om er? Åh, det der förtjenar bestraffning min gunstige herre! Under sådana här förhållanden skall väl jag åstadkomma förlikning mellan er, ftickor; men i stället ge den der oartige kavaljeren en lexa, derföre att han trotsat edra svarta ögons makt. Ena sådan förolämpning kräfver hämd, på min ära! De som bevittnade denna scen kände en rysning genomila sig. BSoldaterna bara skrattade och gjorde miner åt hvarandra. Löjtnanten hade, under det han uttalade de sista orden, tagit fram en pistol, spännt hanen och riktat mynningen mot åsnedrifvarens bröst, hvilken fortfarande orörlig, icke med en enda åtbörd sökt förekomma det olycks öde, som hotade honom. Icke så de två tlickorna; blixtsnabbt störtade de på en gång fram och ställde sig i vägen för kulan. Manongita nedföll till golfvet med bröstet genomskjutet. — Ah, ropade hon, du försmår mig. Nå välan! jag dör för dig. OClarita, jag förlåter dig! Don Pablo hoppade öfver den olyckliga flickans kropp, hvilkensg blickar ännu i döden voro fästade på honom, och kastade sig med en knif i handen på löjnanten(Forts.)