Dagens Nyheter – 27 juni 1865, sida 2

Oaktadt det döfvande oljud löjtnanten med sin musik åstadkom, hade han dock slutligen icke kunnat undgå att märka uppträdet mellan flickorna i midten af rummet. BStraxt hade han med häftighet lagt handen på sina pistoler som voro instuckna i gördeln; men efter några sekunders eftertanka hade hans vrede något afsvalnat d. v. s. ifrån att vara uppbrusande och vild hade den blifvit kail och öfverlagd, Don Torribio hade stigit upp, lemnat bänken, på hvilken han suttit, och med långsamma steg och uppmärksamheten oafvändt fistad på de båda stridande närmat sig dessa, och då han tyckt ögonblicket vara inne att träda emellan, hade han plötsligt gått fram och skiljt de två fienderna åt. Soldaterna hade följt efter löjtnanten i hack och häl. Nu stodo de bakom honom på två stegs afstånd med händerna på sina pistoler och färdiga att gifva eld vid första tecken. De anade att don Torribios mellankomst i denna affär oundvikligen skulle ha till följd äfven deras, De kringstående kuskarne och åsnedrifvarne hade instinktmässigt dragit sig undan, hvarigenom en rymlig plats blifvit lemnad tom i midten af salen, Endast de båda qvinnorna med sina blodiga knifvar och löjtnanten, som med armarne korslagda öfver bröstet betraktade dem, stodo qgvar midt uti den sålunda bildade cirkeln. — Håhå, mina små pullor, sade officeren ; hvad tjenar det till att göra sig så mycket omak för en tupp? Finns det då, för alla dj —r ingen mera än han på stången? Sådana vackra