Dagens Nyheter – 26 juni 1865, sida 1

svunnit; han var ödmjuk och vördnadsfull och hela hans uppförande vittnade om cen oinskränkt hängifyenhet. Hans avsigte hade förlorat sitt skygga och spefulla uttryck; i stället var nu hans uppsyn glad och ljus. Det var endast med största svårighet don Leoncio förmådde återhålla utbrotten af den häftiga glädje hvaråt sergeanten med hela sin själ öfverlemnade sig. Det är icke lätt att förställa sig när man kommer i åtnjutande af en lycka, som man länge förgäfves eftersträfvat. — Nå nå, Luco, sade han gåvg på gång, lugna dig, min vän! Det är jag, det är verkligen jag. Var försigtig min gosse; ögonblicket är just icke lämpligt för känsloutgjutelser. — Det är saunt! det är sannt! min älsk — min husbonde — men jag är så lycklig öfver att få återse er efter en så lång skiljsmessa! Och han aftorkade de heta tårar som runno ned utför hans solbrända kinder. Don Leoncio kände sig rörd utaf den gamle tjenarens ömhet. — Tack, Luco, sade han och räckte honom handen, du är en god och tillgifven tjenare. — Och dock, oaktadt den glädje jag crfar af att återse er, skulle jag ha föredragit att ni icke kommit hit så hastigt. Tiderna äro dåliga; tyrannen är nu allsmäktigare än någonsin i Buenos-Ayres. — Jag vet det; olyckligtvis har jag icke kupnat afstå från denna resa, ehuru jag nog kände de faror för hvilka jag genom den skulle bli utsatt.