Dagens Nyheter – 26 juni 1865, sida 1

menades alla Sverges inbyggare, utan endast statsformen, statsförvaltningen eller den lilla klick af hof, adel och prester som efter sitt goda behof styr folkets öden. Den ädle talarens rop fann också genljud i hela landet. Man måste åter ropa: Samhället är sjukt, mycket sjukt, då man till de sjukdomstecken han anförde lägger dem som den Lindbickska ransakningen uppenbarat. Kyrkoherden Lindbäck, hvilken erhållit så god undervisning som staten lemnar prester, hvilken under största delen af sin lefnad utöfvat det helig kallet att vara folkets undervisare i dygd och gudsfruktan, hvilken i många år haft sin bergning, hvilken således varit mindrn än de flesta utsatt för behofvots svåra frestelser och mer än många andra i stånd att känna skillnadeu mellan rätt och orätt — denne har det oaktadt med full öfverläggning missbrukat menniskors förtroende för hvad de anse som det heligaste på jorden till att bringa dem om lifvet. Hau har efter all sannolikhet börjat dermed för mycket lång tid sedan, han har fortfarit dermed till de gednaste dagarne, och den köld, hvarmed han omtalar sina oerhörda ogeruingar, vittnar om att han skulle ha ökat deras antal så länge det fanns qvar förmögna, hvilkas egendom han kunde komma åt, eller fattiga, hvilkas underhåll med några skillingar tyngde äfven på hans debetsedel. Denne missdådare bemötes, sedan han redan erkänt några af sina brott och visat sig vara en ogerningsman utan like i svenska brottmålshistorien, med mera undseende än som vanligen visas en stackars bysätt ningsfånge, hvilken är ur stånd att betala några riksdaler, och på ett sätt som skulle utgöra en ära för en fattig menviska som stulit några klädespersedlar eller några vedträd för att skyla eller värma sin kropp. Han föres icke på fångkärra han, ty han hör till de bättre som hafva egen vagn på sin hjords eller sina offers bekostnad; han förses icke med bandklåfvar han, fastän han gjort försök att genom sjelfmord undandraga sig det verldsliga straffet; han tilltalas icke med ett föraktfullt du eller hårda ord han, såsom åt små brottslingar brukas; domaren och landshöfdingen hålla tvärtom till godo med att den dömde brottslingen sätter sig upp på sin helighets tron och talar till dem i en ton såsom om förhållandet varit omvändt; och de tillåta honom ostördt få bibringa den församlade menigheten en sådan sinnesstämning, att den dömde och hans brott icke blifva den till afsky, utan att han nästan står i martyrgloria eller åtminstone i försoningens och förlåtelsens sken. När en ringa man, hvars hustru och barn, eller föräldrar och slägtingar skola lefva af hans hiänders arbete, har förbrutit sig mot lagen och blir ställd under rannsakning, då har domstolen ingen brådska med att utreda målet. För att följa förbrytaren in i de djupaste skrymslorna af hans ringa brott och möjligen få säker reda på att ingen, medbrottslig eller medvetande funnits, uppskjuter domaren målet, från ting till ting — allt ordinarie ting, förstås. Det hålles icke extra ting för att snarare befria ur häktet en ringa anklagad som kanhända till slut befinnes oskyldig. Men, som den sköna Helena sjunger : ar det skick, är det sed att så på all dygd vända rakt upp och ned, som det skulle vara att draga så långt ut på tiden med ransakningen rörande en bittre