Dagens Nyheter – 26 juni 1865, sida 1

dessa voro synbarligen tjenare, men deras tunga silfversporrar, deras broderade sammetsgördlar och vackert ciselerade vapen, som framskymtade under de präktiga kapporna af fin peruansk ull, och i synnerhet den aktningsfulla förtroligheten i deras förhållande till sina herrar gåfvo tillkänna att de icke voro alldeles oförtjenta af uppmärksamhet. I sjelfva verket borde man icke kalla dem för tjenare, de voro vinner, underordnade visserligen men tillgifna och pröfvade i många och stora faror. Af de öfriga tre personerna sågo tvenne ut att vara mellan trettiofem och trettioåtta år; de tycktes vara i besittning af mannraålderns hela kraft. Deras kläder hade fullkomligt samma snitt, som betjenternas och skiljde sig från dessas endast genom tygets fivhet. Den ene at dessa var lång och vackert växt; ban hade ett elegant sätt och ett behagligt väsende. Hans anletsdrag vittnade om en stolt och bestämd karakter, men hade tillika ett uttryck af godhet och rättframbet, som vid första ögonkastet ingaf aktning och sympati. Denna man var don Leoncio de Ribeyra. Den andre var ungefär lika växt som don Leoncio och hade likasom han ett ytterst nobelt sätt; dock voro de båda herrarne riktiga kontraster till hvarandra. Denne andre hade blåa milda och qvinliga ögon; hans bån var blondt och nedföll i rika lockar under bans panamahatt. Hyn var hvit och afstack bjert från don Leoncios mörka ansigtsfärg. Man kunde sålunda lätt se att